Sökandet efter en gnutta civilisation!

torsdag, december 16, 2004

The Yes Men!

Det finns en ganska nyproducerad dokumentärfilm som behandlar "The Yes Men"-fenomenet från deras eget perspektiv (om jag förstått saken rätt så heter även filmen The Yes Men). Den har premiär i Europa våren 2005, men kolla in Copyriot om du vill se den redan idag.

"The Yes Men"-fenomenet handlar om att filmens huvudpersoner sätter upp en hemsida som föreställer hemsidan för ett företag eller organisation (i filmen så handlar det mest om WTO, där de har satt upp som kopia på www.gatt.org, jämför gärna originalet och kopian) och att de sen fick möjlighet att delta i TV-diskussioner, konferenser och föreläsningar som representanter för "WTO". Deras senaste kupp var att framställa sig som representanter för Dow Chemical på BBC och förklara sig villiga att betala ersättning till offren för Bhopal-katastrofen (Copyriot har ett utförligare scoop).

Rasmus gjorde igår en uppdatering till hans tidigare inlägg om filmen:
Angående själva filmen, så är den kul och sevärd. Dock hade den varit bättre om man hade klippt bort de 20-30 minuter som ägnas åt "politik", där diverse folk får framföra nån slags vagt antiglobaliseringsbudskap. Att Michael Moore ska dyka upp mitt i alltihop är bara irriterande. Fallet Yes Men är faktiskt betydligt intressantare i "form" än "innehåll". Inte deras åsikter om WTO, utan deras metoder för avslöjandet av otillbörlig respekt, är vad som gör dem intressanta.


Det håller jag helt med om, då de har en tråkig och vänsterstereotyp världsbild (världen går åt helvete och allt fel kan skyllas på företag eller privatiseringar). Detta gör också att när de försöker säga vad deras motståndare egentligen menar, så blir det en enda röra av saker som kan stämma, saker som inte kan stämma och saker som är irrelevanta. Det roliga är att jag faktiskt håller med om en del som de säger på en konferens, när de ger ett tal som de inte tror att någon kan hålla med om (tex att folk ska ha rätt att köpa och sälja sina valröster, *jag vill sälja min röst, då det inte känns som om det spelar någon större roll vilket mittenparti som får makten i nästa riksdagsval*).

Det de vill säga är tråkigt, men metoden som de använder (som jag beskrev ovan) är väldigt annorlunda och rolig och uppfräshande. När de tex utger sig att representera Dow Chemical så får de själva en snygg image, medans det riktiga Dow Chemical som måste gå ut och dementera en "positiv" nyhet får ett dåligt rykte, vilket ger dem en PR-vinst. Det som verkligen förvånar mig är att proffisionellt folk som bokar personer till att delta i TV-program eller konferenser eller liknande kan luras till att lita på kontaktuppgifterna på en fejkad hemsida.

Även om det är kul, så känns det definitivt som om de rör sig i en moralisk gråzon eller värre, genom att påstå sig vara personer som de egentligen inte är. Dessutom skulle det inte vara bra om alla försökte skapa sina egna Yes Men, för att det minska förtroendet för internet och medier generellt sett.

Det är mitt i natten och inlägget blev kanske lite väl spretigt, men strunt samma...

Bloggmusik:
Sam Cooke: Don't Know Much About History

  • Hej! Det här är en intressant diskussion.
    Själv ser jag inget problem i att förtroendet urgröps för institutioner som inte förtjänar det. Är man en grupp textilföretagare som har sån respekt för auktoriteter att man utan minsta misstanke applåderar snällt när en WTO-representant försvarar slaveri för att sedan blåsa upp en stor guldkuk, ja då är risken stor att de hade applåderat snällt även åt andra budskap - oavsett ideologisk grund - så länge de kom från "rätt" håll. Snarare än att "minska förtroendet för internet" tror jag att komiska avslöjanden av detta slag kan skola folk i ett kritiskt förhållningssätt.

    I praktiken tycker jag filmen demonstrerar att The Yes Men (kanske oavsiktligt) avslöjar inte bara sina "fiender", utan även t.ex. den antiglobaliseringsgubbe som i en TV-debatt mot en fejkad WTO-typ verkligen inte fattar att det är bluff. Gubben är så fast i sin bild av sin världsbild av goda globaliseringsmotståndare och onda WTO, att tokerierna inte ens framstår som konstiga för honom.

    På så vis öppnas en möjlighet att sparka loss låsta positioner, där två lika dumma positioner står emot varandra i en debatt medan alla andra perspektiv förtigs. Globaliseringsdebatten för några år sedan var oftast just en sådan dum diskussion - något jag tror att såväl libertarianer som "globalvänster" (för att ta ett par exempel) kan skriva under på. Ofta är det just en rejäl dos hänsynslös humor som behövs för att kunna gå vidare mer förutsättningslöst.

    By Blogger rasmus, at 1:54 em  

  • Jag menade att det vore synd om förtroendet för konferenser och TV-intervjuer sjönk, pga att man inte visste om personen som pratar verkligen är den som h_n utger sig för att vara eller kommer från den organisationen som h_n påstår sig komma ifrån. Det känns liksom som om vi inte behöver ytterligare ett mediafilter för att tolka en nyhet.

    Sen tror jag att anledningen till att The Yes Men funkar som en "comic relief" är att deras metod idag är ny och udda och oväntad. Skulle folk göra det om tio år, så skulle det nog bara bli tråkigt.

    By Blogger Erik, at 1:59 fm