Det finns en ganska nyproducerad dokumentärfilm som behandlar "
The Yes Men"-fenomenet från deras eget perspektiv (om jag förstått saken rätt så heter även filmen The Yes Men). Den har premiär i Europa våren 2005, men kolla in
Copyriot om du vill se den redan idag.
"The Yes Men"-fenomenet handlar om att filmens huvudpersoner sätter upp en hemsida som föreställer hemsidan för ett företag eller organisation (i filmen så handlar det mest om
WTO, där de har satt upp som kopia på
www.gatt.org, jämför gärna originalet och kopian) och att de sen fick möjlighet att delta i TV-diskussioner, konferenser och föreläsningar som representanter för "WTO". Deras senaste kupp var att framställa sig som representanter för Dow Chemical på BBC och förklara sig villiga att betala ersättning till offren för Bhopal-katastrofen (
Copyriot har ett utförligare scoop).
Rasmus gjorde igår en uppdatering till hans tidigare inlägg om filmen:
Angående själva filmen, så är den kul och sevärd. Dock hade den varit bättre om man hade klippt bort de 20-30 minuter som ägnas åt "politik", där diverse folk får framföra nån slags vagt antiglobaliseringsbudskap. Att Michael Moore ska dyka upp mitt i alltihop är bara irriterande. Fallet Yes Men är faktiskt betydligt intressantare i "form" än "innehåll". Inte deras åsikter om WTO, utan deras metoder för avslöjandet av otillbörlig respekt, är vad som gör dem intressanta.
Det håller jag helt med om, då de har en tråkig och vänsterstereotyp världsbild (världen går åt helvete och allt fel kan skyllas på företag eller privatiseringar). Detta gör också att när de försöker säga vad deras motståndare egentligen menar, så blir det en enda röra av saker som kan stämma, saker som inte kan stämma och saker som är irrelevanta. Det roliga är att jag faktiskt håller med om en del som de säger på en konferens, när de ger ett tal som de inte tror att någon kan hålla med om (tex att folk ska ha rätt att köpa och sälja sina valröster, *jag vill sälja min röst, då det inte känns som om det spelar någon större roll vilket mittenparti som får makten i nästa riksdagsval*).
Det de vill säga är tråkigt, men metoden som de använder (som jag beskrev ovan) är väldigt annorlunda och rolig och uppfräshande. När de tex utger sig att representera Dow Chemical så får de själva en snygg image, medans det riktiga Dow Chemical som måste gå ut och dementera en "positiv" nyhet får ett dåligt rykte, vilket ger dem en PR-vinst. Det som verkligen förvånar mig är att proffisionellt folk som bokar personer till att delta i TV-program eller konferenser eller liknande kan luras till att lita på kontaktuppgifterna på en fejkad hemsida.
Även om det är kul, så känns det definitivt som om de rör sig i en moralisk gråzon eller värre, genom att påstå sig vara personer som de egentligen inte är. Dessutom skulle det inte vara bra om alla försökte skapa sina egna Yes Men, för att det minska förtroendet för internet och medier generellt sett.
Det är mitt i natten och inlägget blev kanske lite väl spretigt, men strunt samma...
Bloggmusik:
Sam Cooke: Don't Know Much About History